Language: SE | EN

Välkommen till våra CD-sidor!

På de här sidorna kan du läsa recensioner om allt från blues till hardcore. Inte minst tar vi smala genrer som jazz, hårdrock och klubbmusik på stort allvar.

Vet inte vad åttiotalsfenomenet Alison Moyet sysslar med nu för tiden och bryr mig heller inte i vilket, på King Britts Re-Members Only gör hon dock bra ifrån sig. House möter jazz möter funk möter pop. Lite som Brand New Heavies.
/DN

Ett fullängdsalbum med vokalljud, trumspel och intet annat än, kräver mycket av lyssnaren. Tvivelsutan mer än jag har att ge. Jay Claytons och Jerry Granellis Sound Songs är en prövning och kuriositet.
/DN

När Duke Ellington för tredje gången gick in i studion för att spela in sitt förmodligen viktigaste verk Black, Brown And Beige valde han att bjuda in gospelns Mahalia Jackson och litet förvånande att exkludera sitt sedvanliga trumfkort, Johnny Hodges. Sviten är en musikalisk skildring av de svartas ursprung, slaveriet som förde dem till Amerika, rasfrågan, kyrkan och livet. Att i ett musikstycke försöka göra dessa händelser rättvisa är väl i det närmaste omöjligt, men en mycket laddad och mäktig berättelse är det likväl som Ellington förtäljer.
/DN

America's #1 Band! - The Columbia Years (4 CD)

Att recensera Count Basies år på skivbolaget Columbia utan att stjäla för mycket utrymme i tidningen blir lite som att försöka banka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål, men friskt vågat... Boxen sammanfattar inspelningarna Basie gjorde mellan 1936 och 1951. Producenten Orrin Keepnews har styrt skutan med säker hand och resultatet är fyra fullproppade skivor samt en välskriven booklet om 90 sidor. Tacksamt konstaterar man att de undvikit att inkludera arton olika versioner av varje låt och istället valt att försöka presentera Basie och de olika inkarnationerna av hans band i hela dess mångfald. Med tanke på hur raspiga många av de tidiga acetaturkunderna rimligen varit är det nästan sprakfria ljudet ett underverk helt i sig. Vad gäller låtupplägget har Keepnews valt att frångå det rent kronologiska för att istället satsa på att visa upp de olika skedena i Basies karriär; smågruppstiden, vägen mot kändisskap och slutligen toppen av Columbiaåren.

Tanken är god och inte minst klok med tanke på att Basie var ovanligt strulig så till vida att det kunde gå lång tid mellan att han spelade in något och att materialet faktiskt släpptes på skiva. Slående är hur hårdsvängande bandet var oavsett sättning. Själv fastnar jag främst för den tredje skivan där bandet består av namn som trumpetaren Clark Terry, Jo Jones och Gus Johnson (trummor), gitarristen Freddie Green och saxofonisten Lucky Thompson. Utöver dem rymmer boxen stjärnor som Billie Holiday, Lester Young, Illinois Jacquet, Walter Page och Buddy Rich. Det här är obligatorisk lyssning för den som vill lära känna jazzmusikens grunder och ett himmelrike för dig som är frälst på swing - allt detta för under 400 kr!
/DN

Från att ha varit världens grymmaste jazzgitarrist övergick George Benson, främst genom hiten This Masquerade, till att bli en ren popartist. Det gick sådär och numera kan man därför höra honom spela i diverse olika genrer. Kvaliteten på skivorna blir därefter. Benson är nästan konsekvent ett ess, men hans sällskap är ibland diskutabelt och så även här. Sångrösten fångar en, gitarrlicksen har schysst bett och bland medmusikerna hade gärna fler fått hålla samma klass som duktige Richard Bona på bas och svenske gitarristen Jojje Wadenius. Men det gör de inte. Dessutom är nyttjandet av trummaskiner högst enerverande, en del av de tilljazzade R'n'B-ögonblicken farligt smetiga och produktionen är därtill glatt som teflon. Visst svänger det på ett snällt radiovänligt vis, men särskilt bra blir det aldrig.
/DN

För några månader sedan kunde man på Letterman och Leno höra en "pedal steel"-gitarrist som lät som en blandning av Stevie Wonder och tidig Santana. Killen i fråga heter Robert Randolph och i första singeln I Need More Love fanns liv, entusiasm och en sjuhelvetes nerv. Tyvärr lider fullängdsalbumet av att det blir överdrivet tramsigt i all sin ystra anspråkslöshet. Så som ofta är fallet blir det fråga om att piska en död häst när i grunden simpla jamlåtar tillåts sträcka ut under alltför lång tid, men i små portioner är skivan en ruskig partystänkare på gränsen mellan blues, R'n'B och Sly Stone-funk.
/DN

Jojje Wadenius återvänder för att producera sitt andra album med norska sångerskan Silje Nergaard och lyckas även den här gången få till en skiva som vänder sig både till jazz- och vispopfans utan att kännas som en kompromiss. Det är för all del fråga om förhållandevis lättviktig musik, men den är charmerande och musicerandet är på absolut toppnivå. Nergaards ibland nästan barnsliga röst skänker låtar som How Am I Supposed... en air av genuin undran, medan melodier som Bowies This Is Not America skulle vunnit på det mer "vuxna" tonläge hon tidigare gett prov på. Produktionen är tjusig och blåsarrangemangen av Magnus Lindgren håller som vanligt i hans fall hög klass.
/DN

Basisterna Jesper Lundgaard och Mads Vinding möts på "Two Basses" (Touché/CDA) för en kontemplativ diskussion utan inblandning av andra instrument. Deras version av God Bless The Child är utsökt och den finurliga interaktionen på Taubes Nocturne och Olle Adolphsons Trubbel är kul. En hel skiva med enbart ett instrument, och i synnerhet då bas, frestar dock på tålamodet tillsammans med en sporadiskt obehagligt sur kontrabaston.
/DN

Roy Andersson har med all rätt blivit känd främst som filmare, men han har även hunnit med att göra musik. 1969 låg han tillsammans med kompositören Björn Isfält bakom soundtracket till En Kärlekshistoria (Studio 24) och här finns både proggigt flumsväng a'la Blood, Sweat & Tears och vackert sköra instrumentalverk. Den som vill höra musiken i sitt rätta sammanhang kan sedan ett par månader hitta filmen snyggt överförd till DVD (Studio 24).
/DN

Britterna ligger i som tättingar och formligen spottar ur sig dansanta samlingar med jazzig housemusik. Senast i raden är Jazz In The House 12 (www.kickinmusic.com) som stilmässigt gör Jamiroquai och Brand New Heavies gott sällskap. Bäst är DJ Fudge lyckliga If I Had A Band. Från samma bolag kommer Afrikainspirerade samlingen Afrique C'est Chic, men här blir det som bäst en klen karbonkopia på Manu Dibango och det hela känns påtagligt hafsigt.
/DN

Sångerskan Josefine Cronholm & Ibis brinner intensivt, men återhållet kontrollerat, på Hotel Paradise (Caprice/CDA). Lågmäld jazz av balladsnitt med True Colors som kronan på verket och den teatrala Aeroplane som välkommen udda fågel. Som fullängdsalbum faller det i samma fälla som de flesta av dagens sångerskor (för pretentiöst och knappt styrfart), men här finns hopp inför framtiden.
/DN

Artister vill gärna framstå som unika, men få är det. Sångerskan Dana Glover låter som lika delar Sheryl Crow och Anastacia, men detta är i sig ett rätt gott betyg. Amerikansk pop som flirtar med rock och soul låter bra på Testimony (Dreamworks/Universal) och dessutom är det snyggt producerat av Robbie Robertson från The Band. Tyvärr saknas dock välbehövligt tuggmotstånd.
/DN

Gitarristen Kenny Burrell är 73 år gammal nästan lika flitig som någonsin tidigare och med Blue Muse (Concord/CMM) börjar han närma sig 100 inspelade soloalbum. Siffran är respektingivande och öppningsspåret Mark 1 bådar gott med sina aningen corny trixigheter, men sedan börjar Burrell sjunga - ballader - och därmed sjunker skeppet stadigt.
/DN

Kompositören Ennio Morricone har gjort några av tidernas mest minnesvärda musikstycken (inte minst i filmen För en handfull dollar). Här tolkas hans verk av remixers som vet vad de gör och tvärtemot mina farhågor känns det inte alls hjärndött kommersiellt. Ihågkomna och bortglömda juveler kläs här med dansgolvsvältande djupbas, väsande electro-hårbollar och fusionsmattrande trumbreaks. Ennio Morricone Remixes Vol. 2 (Compost/Border) är en riktigt vass dubbelsamling!
/DN

Skivbolaget Epitaph försöker träget hitta sitt nästa Offspring och Bad Religion, men lösningen är inte att försöka hitta band som är kloner av förebilderna. Det fungerar inte på djur och inte heller här. En av de klonerna är likväl 1208 som på Turn Of The Screw (Epitaph/BAM) lyckas vrida tillbaka klockan på ett trovärdigt sätt och får lyssnaren att tänka på nybyggda skateramper och välpreppade halfpipes.
/DN

Det var fyra år sedan Texas längsta skägg var aktuella i skivsammanhang och de fick då mycket kritik för att synthar och effekter förpassat deras musik till bakgrunden. Kanske är det därför trion nu gjort helt om. Mescalero spottar och fräser som en skallerorm med ökensand i halsen! Detta har bidragit till gruppens första skiva på många, långa år som ruskar liv i det faktum att ZZ Top är ett förbannat bra bluesband. Texasboogien utgör en trygg grund till de tvärfräcka melodiska krokar som de flesta av låtarna hänger på och så långt är det här söndagsporslin med guldkant. Vad som däremot saknas är någon form av djup, eller i brist på detta, någon självklar hit som kan agera riktkarl för övriga skivan. Tillsammans med det vådligt distorterade ljudet gör låtarna här att man börjar måla upp bilder av en grupp stoner-rockares lovande debut; bara det att ZZ Top är luttrade veteraner och därför borde vara kapabla till mer än vad nu är fallet. Det här hade kunnat bli en fullträff, men tack vare att merparten av låtarna i sin grundform är klena, blir det fråga om en skrotbil med ett bländande nytt lackjobb. Kan man leva med det så är Mescalero klassisk ZZ Top i samma stil som tidiga Rio Grande Mud.
/DN

In Person At The Blackhawk, San Francisco Complete. Volume 1 & 2

Det må röra sig om adrenalinstinn bebop, cerebral cooljazz, vild fusion eller flirtar med hiphop - Miles Davis var en huvudrollsinnehavare i varje kapitel i jazzens utveckling. Här är han i sitt absoluta esse våren 1961. Platsen är kända jazzklubben The Blackhawk, staden San Francisco och bandet består av Hank Mobley tenorsax, Wynton Kelly piano, Paul Chambers bas och Jimmy Cobb trummor. Tidigare har det gått att hitta delar av materialet som framförs här på två CD med samma namn (minus tillnamnet "Complete"), där i synnerhet den andra skivan (den från lördagens spelning) var fruktansvärt läcker. Så vad är då nytt i Complete-versionen? Ganska mycket! Här finns tretton inte tidigare utgivna låtar (vilket gör att det nu tillsammans blivit fyra fullängdsalbum) och även om dessa inte övertrumfar de tidigare"kortare"utgivningarna så blir det tveklöst mer av det goda. Att det blir så lyckat beror på att allt klaffar, att varje ingrediens stämmer. Ljudteknikerna är bra, akustiken på The Blackhawk likaså och Miles spelar konsekvent bedövande läckert. Men en stor del av äran tillfaller den mest hårdsvängande grupp som Miles hade klokheten att omge sig med. Framförallt imponerar den skamligt förbisedde pärlan Wynton Kelly på piano och supertrummisen Jimmy Cobb. Luta dig tillbaka och njut av Oleo, If I Were A Bell, So What och Bye Bye Blackbird, och le sedan förtjust åt att det därefter finns ytterligare 25 lysande spår på dessa båda utgåvor av Miles Davis i högform.
/DN

Det vore inte helt rättvist att säga att pianisten Keith Jarrett påminner om det där med kejsarens nya kläder, men hans enorma popularitet får mig alltid att undra. Inte minst har jag undrat sedan han gick och blev tilldelad Polarpriset. Konserten han höll i samband med Stockholmsbesöket, tillsammans med Jack DeJohnette och Gary Peacock (som även utgör sällskapet här), var ett textboksexempel i publikförakt och dessutom en spelning så lättförglömlig att det nästan inte borde vara möjligt med artister av den här kalibern. Up For It är på samma sätt välspelad och lite ovanlig i Jarrett-sammanhang då det främst rör sig om standards som If I Were A Bell, Scrapple From The Apple och Autumn Leaves, men det är också väldigt... trist. Jarrett spelar snyggt, men där vapenbröder som Chick Corea skänker liv till sina skapelser, sysslar Jarrett mer med sterila presentationer. Basisten Gary Peacock blixtrar visserligen till här och var, men särskilt karismatisk är han inte och då DeJohnettes största merit som trumslagare är att han kan hålla takten, blir helheten föga upphetsande. Att säga något ont om Keith Jarrett har blivit något av tabu, men hela poängen med jazz är att det handlar om liv mer än teknik och Jarrett är teknik personifierat. My Funny Valentine blir en ljuspunkt som tyvärr dör av ensamhet, resten av skivan är mest en anledning till vidare undran från min sida.
/DN

Engelska independentbolaget Stoned Asia har lagt i en ny växel och blir allt roligare, senast ut är mångbegåvade artisten Cosmic Rocker. Med hjälp av en hårddisk, sampler och god kännedom om musikvärlden i stort har Mirrors And Windows blivit ett både studsigt dansant och intelligent roligt album. Occasionally Modified slår an tonen direkt med en skön blandning av akustiska gitarrfigurer, orientalisk sång, orkestrerade stråkar och skuttande trummor i botten. Därefter utvecklas plattan mer åt electrohållet, men skivan igenom bibehålls den vildsinta blandningen av stilar och influenser. Fjärran Östern möter jamaicansk reggae, islamsk bönesång kopplas samman med fräsande trummaskiner och allt fungerar förvånansvärt nog väldigt bra. Gillar du funk, electro och dessutom vågar erkänna en viss förtjusning i lätt retrodoftande house, så får du inte missa det här!
/DN

Sångerskan Keely Smith har hängt med i decennier och hennes swingmusik med slagsida åt amerikanskt standardmaterial har tveklöst en publik. Vad den däremot inte har är något som gör den värd att minnas - allt material sjungs med samma förståelse för texten som en djurparkspingvin har kunskap om livet bland isberg. Keely Swings Basie-Style (Concord) är således ett högblankt, men också tomt ägg. Ett grymt tajt storband och en bra sammanhållen produktion räddar tillställningen, men mer än trevlig bakgrundsmusik blir det inte.
/DN

På douglaz.com hittar du kontinuerligt uppdaterade recensioner och produkttester som skrivits av Douglas Norström för tidskrifter, dagstidningar och webbsajter i Sverige, England och USA.

Har ni en skiva som skulle lämpa sig för recension eller någon fråga rörande texter, uppdragsgivare eller något annat? Vill du anlita Douglas Norström för ett uppdrag? Klicka här!

Want to have Douglaz in English?

(Observe! Most reviews are in Swedish)

Syndikera Douglaz

Douglaz.com's recensioner finns att tillgå i RSS format, för att syndikera/prenumerera på recensionerna så behöver du en RSS-läsare. Om du inte redan har en så kan du säkert hitta en här.

CODE:BJARMAN.ORG W3CXHTML 1.0 W3CCSS 2

Välkommen till våra CD-sidor!

douglaz.com i korta drag

Sök Douglaz

Language

Douglaz.com News

Syndikera Douglaz