Språk: SE | EN

Showing post 21 to 40 of 49

 

First page Previous page Next page Last page

Dixie Hummingbirds, The

Artist: Dixie Hummingbirds, The

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin (And All That Jazz)

Date: 2004 07 29


(Only in Swedish)
I över 75 år har vokalgruppen The Dixie Hummingbirds låtit sin gospelmusik kryddas av country, soul, rock och blues. I torsdags uppträdde några av dessa Guds män i Uppsala.

Gospelgruppen The Dixie Hummingbirds bildades redan 1928 och bland dem som säger sig ha inspirerats av sångfåglarna märks bland andra Isaac Hayes och Paul Simon. Musikaliskt sett kom gruppen att vinna respekt för sina djärva vokalarrangemang; kändiskapet växte tack vare energisprakande shower och barytonsångaren Ira Tucker Seniors förtjusning i att lämna scenen för att fysiskt uppvigla folk till att delta i att sjunga herrens lov. Idag är Tucker med sina 79 år gruppens äldsta kvarvarande medlem och även om rösten ännu håller för att agera huvudsångare, så är det de aningen yngre förmågorna som numera får stå för utflykterna i publiken. På scenen är det dock inget tvivel om vem som är frontfiguren och Tucker formligen slår knut på sig själv för att nå ut till varenda en i publiken med budskapet om att Gud är lösningen på allt. En åsikt som vann gott gehör bland delar av publiken.

Första låten fungerar som presentation av gruppen med brottstycken av historik från deras långa karriär. Därefter kommer en klen version av God's Radar, från skivan Diamond Jubilation, vilken följs av en vacker Love Your Fellow Man. Denna blir också konsertens första låt där sånggruppen bjuder på den vokala ekvilibristik som vunnit dem ära. Blessed Is He blir ett stycke tämligen standardiserad gospel, men framåt slutet händer något... Medlemmarna samlas kring samma mikrofon, sjunger mot varandra, duellerar, piskar upp stämningen och energin som strålar från scenen blir nästan påtaglig.

I've Been Born Again blir sedan ett huvudnummer för barytonen William Bright och tenoren Carlton Lewis som förvandlar lokalen till ett väckelsemöte där publiken i allra högsta grad involveras vare sig de vill det eller inte. En lång halvtidspaus bryter sedan konserten och efter det återhämtar den sig aldrig. Paul Simons Loves Me Like A Rock låter okej, Our Prayer For Peace (om terrordåden den 11 september) känns uppriktig, men det lyfter likväl inte och Christian's Automobile tappas bort i det hjärnlösa dunkande som trumslagaren Robert Morris kvällen igenom bidrar med. Hur en grupp som lever så mycket på de små detaljerna kunnat anställa en pålkran som komp blir kvällens stora frågetecken och, tillsammans med det höga PA-ljudet, en stor del av förklaringen till att konserten som helhet blir en blandad upplevelse.
/Words & Photo: douglaz.com

 
Wilmer X

Artist: Wilmer X

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin and all that jazz

Date: 2005 03 24


(Only in Swedish)
Det blir högt, hårt och intensivt då Wilmer X gör ett turnéstopp i Uppsala. Trots nästan trettio år som turnerande rockband ger de fortfarande allt på scenen.

Medelålder och framgång är sällan en lyckad kombination i rocksammanhang, men det finns några undantag. På den svenska livescenen heter det mest lysande exemplet Wilmer X. Trots att det börjar dra ihop sig till trettioårskalas för bandet som i begynnelsen kallade sig Wilmer Pitt, finns här fortfarande glöd, djävlar anamma och en frenesi som får de flesta band att blekna i jämförelse.

Istället för att gå ut hårt och snabbt duka under enligt Backyard Babies-modellen, lyckas Wilmer X öka intensiteten för varje låt. Det är en smått unik egenskap och den ansenliga del av publiken som slog igång luftgitarrerna redan till introlåten Blind mans bluff ser tjugo låtar senare ut som euforiska väderkvarnar på speed.

Med en ny skiva i turnébagaget får konserten mer än sin beskärda del av nytt material, däribland Han måste ut ur mitt liv, God god lust och den hetsiga Fem ett fem. Däremellan tränger sig åldringar som Kör dig död och Blod eller guld upp på scenen och hytter kaxigt med näven åt ynglingar som förrförra årets partystänkare Lyckliga hundar och Cool tid ihop, om något som en gång varit men nu är slut.

Rent musikaliskt är variation inte något honnörsord i frontmannen Nisse Hellbergs vokabulär, men så har gruppen sällan utgett sig för att ha några sådana pretentioner. Rak, bluesig och stenhård rock räcker långt då det framförs på det här sättet och därtill håller Hellbergs texter ofta hög klass. Slaget om en flickas hjärta och den nyskrivna Stackars Valentin fungerar lika dåligt live som på skiva, men överlag blir det svårt att argumentera mot de semaforerande luftgitarristerna runtomkring mig - Wilmer X engagerar. Anledningen till att jag fortfarande hör Nisse sjunga inne i huvudet då jag skriver detta är dock mindre kul. Torsdagskvällen måste ha inneburit ett nytt decibelrekord på Katalin och utan ett par liter öl som vaddering passerades gränsen för ens godkänt ljud redan vid första låten.
/Douglas Norström

 

Artist: Los De Abajo

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin and all that jazz

Date: 2004 08 27


(Only in Swedish)
Efter tre hektiska månader i Latinamerika och Europa anlände Los De Abajo i fredags till Uppsala för en spelning med något för alla smaker.

En DJ kliver upp på scenen och rytmiska technobeats börjar ljuda genom högtalarna. Någon minut passerar och han får sällskap av en trumslagare och slagverkare. De tittar på varann, ler och sedan sprängs fördämningarna. Los De Abajo är i turnéform ett tiomannaband där nästan alla spelar flera instrument och precis alla tar ansvar för att piska upp stämningen.

Först i ledet står sångaren Liber Terán som likt en latinamerikansk Iggy Pop tillbringar första timmen med att imitera en studsboll och leda den mexikanska hären mot framgång. Bandet bistår honom förnämligt och varje tillfälle till att hoppa, stångas eller sticka ut i publiken tas i akt. Konserten inleds med Sr. Judas och Cabanas där rock möter funk och avslutas med röjiga Insecto (där hela publiken blir kidnappade i en lång ringdans) och den lågmälda protestsången Nada. Däremellan har publiken fått en god förklaring till varför Los De Abajo blivit beskrivna som ett "halvakustiskt Rage Against The Machine med salsainfluenser" - gruppen vägrar nämligen att hålla sig till någon specifik genre.

Här finns hårdrock, ska, hiphop, cumbia, latinamerikansk jazz, pop, techno och traditionell mariachimusik i en enda stor underbar röra. Att texterna som tar upp allt från kärlek till krig och politik sjungs helt på spanska verkar inte bekymra publiken det minsta. Språkliga hinder övervinns med lätthet av den smittande stämningen och i några fall medelst hjälp av det företag som iförda sombrero byggt upp ett stort ölstånd mitt i lokalen.

Konsertens höjdpunkter blir den testosteronstinna La Fugu där bandet, iklädda mexikanska fribrottarmasker, går musikalisk bärsärkagång och varje gång trumpetaren Canek Cabrera väljer att ta hissen upp i det höga registret. Först framåt midnatt börjar gruppen låta så trött som den rimligen borde vara och extranumren fläckar bilden av det som tidigare skett, men på det stora hela är Los De Abajo intet annat än en livegrupp i absolut världsklass!
/Douglas Norström

 

Artist: The Refreshments, Billy Bremner, Dave Edmunds

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin and all that jazz

Date: 2005 03 26


(Only in Swedish)
Ett dansband som spelar rock blir begränsat spännande då utrymme för just dans saknas, men forna Rockpile-medlemmarna Billy Bremner och Dave Edmunds anländer som räddare i nöden.

The Refreshments historia har med svenska mått mätt varit en framgångssaga utan dess like. Sedan starten för strax bortom tio år sedan har bandet nästan konstant varit ute på turné och de har därtill sålt över 180000 album, vilket kan jämföras med att de flesta svenska skivor knappt når upp i fyrsiffriga upplagor. Musiken är rock av traditionellt snitt och publiken anländer i drivor till lokalen som snabbt fylls till brädden. På de flesta håll är det skinnväst, öl och dagens motsvarighet till brylcreme som gäller.

Stämningen är på topp långt innan bandet ens hunnit gå upp på scenen och ungefär där tar denna motsägelsefulla kväll sin början. Tveklöst är The Refreshments mäkta populära och de är även ett kompetent kompband, men deras egna ben bär liten vikt. Detta är musik att dansa till snarare än något att lyssna på och då lokalen vare sig tillåter dans eller en raggarträffs många sidoaktiviteter blir fokus helt ställt på bandet och de räcker då inte till. Det blir tryggt, jämntjock och tråkigt istället för rock'n'roll. Det blir Allsång på Skansen med Bill Haley som konferencier och välkända ackordföljder och raggarromantik om brudar och vräkiga amerikanare för i det här fallet tankarna till en stillastående Finlandsfärja snarare än Staterna.

Halvvägs in i konserten dyker kvällens oannonserade gäst Billy Bremner upp och vips förändras allt. Med The Refreshments i rollen som komp till den forne Rockpile-medlemmen faller bitarna på plats och Bremners nya Knocked Me Over With A Feather visar nästan plågsamt tydligt varför föregående låtar inte fungerat. Istället för att imitera något för länge sedan dött, tar Bremner avstamp i traditionen och skapar av det något nytt som blickar både framåt och bakåt utan att förlora nerv. När Rockpile-kollegan Dave Edmunds kort därefter sällar sig till sällskapet lyfter konserten ännu en bit, men underbart är kort. Efter fyra låtar tillsammans blir det tack och godnatt sånär som på ett halvengagerat extranummer. Det är för lite och det är definitivt för sent.
/Douglas Norström

 

Artist: Peter Jöback

City: Uppsala (Sweden)

Place: Universitetsaulan

Date: 2004 10 01


(Only in Swedish)
Ojämn dynamik och beklagligt ljud gör att Peter Jöback under fredagen framstår som Frank Sinatra på scenen i en kvartersgård.

Med ett starkt senaste album i bagaget påbörjades Peter Jöbacks höstturné i Västerås igår och idag är det en halvfull Universitetsaula som besöks. Materialet från "Det här är platsen" lovar gott, det gör däremot inte lokalen han ska spela i och både förhoppningar och farhågor infrias. Aulans vedervärdiga akustik är notoriskt svårhanterlig och ljudteknikern får snabbt se sig besegrad. Det väser, ljudet spricker och därtill letar sig understundom mystiska smällar in i ljudbilden. Pang!

Peter Jöback själv strålar som den stjärna han är i vissa kretsar och framför repertoaren från senaste skivan i stort sett låt för låt. Glömskans tåg bjuder på bra tryck, Du har förlorat mer än jag svänger och Tomas Ledin-doftande Nattens skuggor blir en känsloladdad sång om en problematisk uppväxt. Tiden mellan låtarna använder Jöback till ventilerande terapisamtal om saker han gått igenom, sitt mentala tillstånd just nu och vikten av kärlek. Ibland kloka ord, ibland lismande och väl öppenhjärtigt.

Du behöver ingen hjälp är en medryckande gospelpoplåt, men Allt jag ser är dig, Jag bär dig och ett par försvenskade spår av bland andra John Hiatt gör att Jöback tappar greppet om publiken. Av det grått anonyma bandet får han ingen hjälp. En timme in i spelningen rundar Jöback, kanhända av just den anledningen, av konserten. Det får till följd att publiken ruskar liv i sig och ivrigt applåderande förmår de honom att återvända till scenen för ytterligare tre låtar som inte alls berättigar sin plats i repertoaren.
/Douglas Norström

 

Artist: Queen + Paul Rodgers

City: Stockholm (Sweden)

Place: Globen

Date: 2005 04 30


(Only in Swedish)
Flera decennier på topplistorna och en repertoar fylld av ytterligt välskrivna rocklåtar räcker långt, men Queen av dagens datum blir ändå något av ett frågetecken.

Plötsligt blir det mörkt i lokalen. På scenen skymtar lila ledljus och ur högtalarna dundrar Eminem igång med kampsången Loose Yourself. Sedan hörs ett karaktäristiskt gitarriff, rap blir tung rock och när ridån faller börjar en två timmar lång kavalkad av rockstandards.

Produktionsmässigt är det en påkostad affär med bildprojektorer, intrikata ljusramper och ovanligt bra ljud för att vara en hockeyarena. En ursinnigt rockande Tie Your Mother Down blir först ut med att presentera det fulltaliga bandet och två saker blir snabbt uppenbara: Originalbasisten John Deacon har inte avbrutit sin drygt tioåriga pensionärstillvaro för att vara med på turnén och sångaren Paul Rodgers har fått axla Freddie Mercurys mantel. Basisten Danny Miranda, från Queen-musikalen "We Will Rock You", sköter sig med den äran och Paul Rodgers är en duktig sångare, men hans uppdrag är otacksamt. Hur bra han än är, så blir det lite som att be månen vikariera för solen då man har Mercurys grandiosa utstrålning att tävla mot. Ännu konstigare är det att den forne Free-sångaren under långa perioder förpassas till kulisserna, för att istället ge plats åt gitarristen Brian May alternativt trumslagaren Roger Taylor på sång.

Mays akustiska soloversion av '39 är dock balladkonst av ett sådant slag att den nästan fullsatta arenan kollektivt snyftar och i den efterföljande Love of My Life, tillägnad gruppens forne ledare, blir stämningen magisk när en lågmäld kör om flera tusen personer börjar viska med i texten. Det blir också konsertens två absoluta höjdpunkter tätt följda av de avsevärt mer upplyftande This Thing Called Love, Bohemian Rhapsody och The Show Must Go On. Mindre lyckade är Queen-klassiker som I Want To Break Free, Radio Ga Ga och I Want It All där det doftar coverband. Mest extraordinärt är att Roger Taylor, som låt vara aldrig varit något ess bakom pukorna, numera spelar exceptionellt slafsigt - tempot vinglar åt alla håll och ett långt trumsolo (Sing, Sing, Sing i rocktappning) är provocerande fånigt.

Mellan det onda och det goda trängs dussintals låtar, däribland It's A Kind Of Magic, We Are The Champions och We Will Rock You. Däremot finns här vare sig Another One Bites The Dust eller Under Pressure. Sett som en afton för ogenerat nostalgiska tillbakablickar fyller konserten sin funktion och de trogna som var med redan 1975, då gruppen först var i Sverige, blir knappast besvikna, men Queen utan Freddie Mercury är inte Queen och det går tyvärr inte att bortse ifrån.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 

Artist: Mike Stern

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin And All That Jazz

Date: 2005 05 19


(Only in Swedish)
Det blir en fråga om himmel och helvete då amerikanske supergitarristen Mike Stern gästar Uppsala för en konsert på över tre timmar.

Geni och dårskap går hand i hand, titta bara på Isaac Newton som tillbringade halva sitt liv med att förändra mänsklighetens syn på världen och den andra med att försöka förvandla bly till guld. Låtskrivaren Mike Stern är ungefär lika framgångsrik som alkemisten Newton, men maken till gitarrist!

En halvtimmes inledande blues prövar tålamodet till bristningsgränsen. Fantastiska ögonblick följs av långa passager med skåpmat. Hetsiga raider in i bop och avantgarde samsas med balladstunder. Finstämt basspel i världsklass hamras sönder av slamriga trummor och inte minst är ljudmixen synnerligen ojämn. Den tassande Avenue B från nya skivan enar uttrycken något, men följs upp av den minst sagt sömniga Wishing Well och balladen What Might Have Been. Den förra faller, trots en del kluriga popcitat, stendöd till marken, medan den senare klarar sig något bättre - inte minst tack vare Sterns flirtande med forne vapendragaren Jaco Pastorius. Så där håller det på; farkoster byggda av klent virke räddas av att kaptenen är ett geni när han ids fokusera.

Sedan kommer den brutala Chatter från ingenstans och tar fullkomligt struptag om publiken. I viss mån beror det på att bandet blivit varma i kläderna och börjat dra åt samma håll, men framförallt har de fått råg i ryggen. Där de tidigare trevat sig fram mellan uttrycken, så enas man nu om att det är bärsärkagång som gäller och den självsäkra attityden gör underverk. Där första halvan av konserten aldrig lyckas beröra, blir upploppet rena whiplash-upplevelsen. Den uppkäftiga oräddhet som präglat Sterns bästa stunder sedan tiden med Miles Davis ges nu plats och sista timmen blir lika mycket elektrisk Miles som distad Jimi Hendrix.

Under första halvan har det främst varit Chris Minh Dokys läckra kontrabasspel som givit upphov till leenden, men nu är det saxofonisten Bob Franceschini och trumslagerskan Kim Thompson som slåss om guldmedaljen. I och med att volymen vridits upp och taggiga rockfraser börjat spruta ur Sterns fingrar befinner sig Thompson plötsligt i sitt rätta element. I denna blott tjugofyraåriga tjej finns lika delar Bonham, Baker och Rich. Som om det inte räckte, så är hennes vispspel lika unikt som briljant och det är inte undra på att Stern skiner som en stolt far över sin upptäckt.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 

Artist: Eldkvarn

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin And All That Jazz

Date: 2005 04 22


(Only in Swedish)
Med färskt låtmaterial i bagaget anlände Eldkvarn i fredags till Uppsala för en spelning där inte minst publiken visade sig från sin mest entusiastiska sida.

Det var länge sedan de gick under det provokativa namnet "Piska mig hårt" och de teatrala utbrotten på scenen har också de gett vika för tiden. Istället har gruppen blivit vuxen och uttrycken polerats från ruffig yta till elegant djup. Eldkvarn av idag står således på två ben. Dels finns här den råa energin från förr och dels den mogna, sorgset introverta sidan som blivit en följd av uppväxten i rampljuset. Nyskrivna låtar som M/s Alkohol talar tydligt om en av framgångens baksidor.

Överlag blir det de äldre, mer välkända låtarna som vinner publikens uppskattning. Pojkar pojkar pojkar, Kärlekens tunga och Somliga går med trasiga skor, som anländer lagom till extranumren, blir föga förvånande kvällens absoluta fullträffar. I viss mån beroende på att den mycket vältankade publiken då äntligen får det som de högljutt begärt, men också för att dessa äldre låtar ofta är mer välskrivna. En annan starkt bidragande faktor är att de nya låtarna helt enkelt inte verkar ha hunnit finna sin form ännu. De många balladerna som passerar förbi på rad gör inte heller underverk för konserten som sådan, tvärtom blir det stundtals väldigt sömnigt.

Samtidigt finns här ett genuint ärligt uttryck som inte går att värja sig mot. När Per "Plura" Jonsson med sin karaktäristiska stämma berättar om krossade förhoppningar så lider man med honom. Då brodern "Carla" på gitarr försvinner iväg på någon av sina soloutflykter vill man följa med. Som helhet blir det en i högsta grad ojämn konsert, men Eldkvarn är alltid Eldkvarn och det är både deras största styrka och svaghet.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 

Artist: Lee Rocker

City: Uppsala (Sweden)

Place: Fredmans

Date: 2005 07 21


(Only in Swedish)
Det blir i allra högsta grad ojämnt då Stray Cats-basisten Lee Rocker bjuder Uppsalapubliken på anrik rockabilly i moderna kläder, men konsertens andra halva är fenomenal.

En av Uppsalas mest pålitliga livescener var på väg att gå upp i rök, men entrédelen överlevde elden och med en improviserad scen i ena hörnet är Fredmans nu åter igång. Bristen på rymd vägs upp av den närhet det trånga utrymmet medför och då forne Stray Cats-basisten Lee Rocker spelar, blir det föga förvånande snabbt fullt.

Här finns alla sorters människor och åldrar, men den övervägande majoriteten har antingen skinnväst med brodyr på ryggen eller, för musiken, tidstypiska kläder. Killarna har noggrann bakåtslick och bowlingskjorta; tjejerna minutiöst genomtänkta utstyrslar och frisyrer. Vad har det här med musiken att göra? Svaret är: Allt. Ingen musikgenre, knappast ens punken, lägger lika stor vikt vid kombinationen av rätt look, attityd, dans och musik som rockabilly-fansen. Under torsdagskvällen står det visuella inledningsvis till och med för mer av underhållningen än själva musiken.

Konserten inleds enormt klent. Det går troll i ljudet, bandet drar konsekvent åt olika håll och trumslagaren Jimmy Sage är länge spektakulärt dålig på att hålla tempot. Stämningen blir inte bättre av att en kvinna stolpar upp på scenen och försöker tvinga bandet att sänka ljudet och att en annan finner det lämpligt att börja prata med Rocker mitt i en låt. Med undantag för den nerviga Bulletproof, dröjer det sex låtar innan gruppen hittat varandra och trummisen försonats med idéen om att även han borde värna om samma tempo som övriga bandet.

She's Gone tänder det till ordentligt och med rockabilly-balladen Blue Suede Nights (tillägnad Carl Perkins) tar gruppen hem sin första seger. Med One More Shot, Miracle in Memphis och den sanslöst snabba, helt instrumentala Swing This fortsätter gruppen vinna mark. Tjugo låtar in har allt från rak Elvis-rock till vrickad psychobilly hunnit passera revy och lagom till upploppet kommer en suverän version av Please Don't Touch som får hela stället att koka.

Kvällens absoluta höjdpunkt blir Stray Cats-hiten Stray Cat Strut där allt faller på plats. Bandet låter bra, ljudet fungerar, texten är kul och Lee Rocker spelar med både pondus och elegans. Trots den blygsamma speltiden, hinner gruppen resa långt och det som började i misär slutar i ett ack så förtjust leende.
/Douglas Norström

 

Artist: L'Orphéon

City: Uppsala (Sweden)

Place: Reginateatern

Date: 2005 10 07


(Only in Swedish)
I fantasifulla kostymer och med en lång rad specialbyggda instrument håller franska komikerjazztrion L'Orphéon Spike Jones minne vid liv genom att blanda buskisteater med jazz.

Några skrattar så att de kippar efter andan och tårarna sprutar, andra är mer behärskade, men tveklöst har franska L'Orphéon gott om fans i Uppsala. Trion, bestående av tre medelålders herrar av det studentikost skojfriska slaget, kan bäst liknas vid en kombination av tradjazz-musiker och buskiskomiker i Stefan och Kristers skola alternativt Carrot Tops dito.

Gillar man det senare är kvällen en fullträff och likaså om man faller som en fura för välspelad trad- och gladjazz, men kombinationen blir understundom problematisk. Humor på pajkastningsnivå tenderar att förringa den ansenliga spelskicklighet som gruppens medlemmar kan skryta med. Monks fina 'Round Midnight framförd genom gapflabb i stämmor vinner föga på att tolkas så och överlag får musiken stå tillbaka till förmån för snubbla-och-dratta-på-ändan-skämt. Omfamnar man detta är L'Orphéon dock onekligen underhållande och trots att flera av deras textmässiga klurigheter går förlorade på att merparten av publiken glömt skolfranskan, så håller trion tempot uppe.

Jazz blandas med bossanova, chansons och Louis Prima-slagdängor. Lugna balladpartier blandas med hetska swingnummer och däremellan presenteras en lång rad sketcher med allt från vinande pisksnärtar från saxofonisten Emmanuel Hussenot som djurtämjare till sousaphonisten Patrick Perrin som spattig lekfarbror.

Bäst är den lågmälde gitarristen Christian Ponard som utan några större åthävor fångar uppmärksamheten med bara några få toner, inte minst på en småroligt koreograferad Caravan och en avspänd Fly Me To The Moon. Showen gapar efter mycket och det blir därför också ofokuserat, men samtidigt är det sällan någon får chans att skratta sig till tårar på en vanlig konsert.
/Douglas Norström

 

Artist: Miriam Aïda

City: Uppsala (Sweden)

Place: News

Date: 2005 11 26


(Only in Swedish)
De som trotsat snöglopp och snålblåst för sångerskan Miriam Aïdas skull bjöds på en konsert fylld av såväl värme som tuff attityd.

Svenska sångerskor som kan ståta med både talang, teknik och bred repertoar är numera lika sällsynta som neonrosa blåbär, men Miriam Aïda går mot strömmen både på skiva och på scenen. Under lördagseftermiddagen är det en blandning av amerikanska standards, ett par tre stilla ballader och rikligt med tung hardbop som står till buds. No more inleder med gasen i botten och följs av synkoperat gung i I Was Doing All Right och beguine-balladen If You Go. Lugn övergår sedan i storm på bopnumret My Kind Of World och därefter en rad standards såsom Come Rain Or Come Shine och What A Difference A Day Made.

Där bland det trygga och väl beprövade tappar konserten andan och här märks det också att de på scenen saknar den rutin som åren ger. De är duktiga, men förhållandevis unga och det är en exceptionellt dålig idé att premiera ungdom för ungdoms skull vilket dessvärre är alltför vanligt numera. Problemet exemplifieras inte minst av trumpetaren Karl Olandersson som balanserar på gränsen mellan habil och strålande. Basisten Martin Sjöstedt förblir dock en trygg om än den här gången något anonym klippa och trumslagaren Lars Källfelt brinner som en svetslåga från början till slut hela vägen igenom de standards som de övriga tappar bort.

Lagom till mållinjen övergår vinter åter till vår i form av den rytmiskt myllrande Big City (Small Me) och i det obligatoriska extranumret (för det blir alltid extranummer i Uppsala) kommer en sömnig Skylark och fläckar ner minnet av suveräna låtar som If I Had You och den brasilianska Reza som blev lördagens absoluta höjdpunkt.
/Douglas Norström

 

Artist: Christian Kjellvander

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2005 11 09


(Only in Swedish)
Bandet på scenen imiterar stenstoder, texterna är dystra och tempot går nästan baklänges, men Christian Kjellvander är en mästerlig publikdomptör och onsdagens konsert blir en av årets stora musikhändelser.

I pressmaterialet kan man läsa om Christian Kjellvander som "Sveriges ledande alt-country singer/songwriter". Vilken countrymusik han är ett alternativ till, sett till vår del av världen är dock oklart då vi inte har någon countrykultur att tala om och än mindre en välmående sådan. Ytterligare en moloken yngling med gitarr är knappast heller det något världen behöver, men Kjellvander sablar elegant sönder bägge dessa mina mothugg. Sedan Loosegoats och Songs of Soil lades på hyllan till förmån för en solokarriär har han nämligen utvecklats till en av landets absolut mest intressanta artister jämte Timbuktu och Magnus Lindgren. Den publik som fyllt Katalin till bristningsgränsen bjuds på material från hela Kjellvanders karriär, men tonvikten ligger på hans solomaterial.

Det hela inleds med ett våldsamt larmande, rika ljudsjok och hårda anslag, men två låtar in i konserten mojnar stormen abrupt. Istället fortsätter kvällen helt i balladens tecken och Kjellvander vet exakt hur han ska få publiken dit han vill. Genom att bibehålla en nervig intensitet även i det allra sävligaste partierna lyckas han med konststycket att inte bara hålla seglen vid liv, trots avsaknad av vind, utan dessutom få en hel konsertlokal att kollektivt hålla andan. Ingen vill missa ett ord, än mindre en fras. Den växelvarma balladen Drag In The Dirt övergår i Don Henley-melankoli (tänk The Boys Of Summer) för att sedan följas av 1912, Portugal, Word In The Wires, Oh, Night med flera. Bäst är den stämningsfulla Allelujah (utan H) som dyker upp under konsertens senare halva. Stämningen som råder då är nästan andaktsfull och den leder i sin tur till ytterligare två inropningar.

Visst finns här några få transportsträckor och tillfällen av överdrivet valpögd självömkan, men frågan är om det finns någon endaste artist i dagens Sverige som skickligare förstått att handskas med den dynamik som i rätt händer gör balladen till ett dödligt vapen.
/Douglas Norström

 

Artist: LaGaylia Frazier, Afro, KLBB

City: Uppsala (Sweden)

Place: Birger Jarl

Date: 2005 11 30


(Only in Swedish)
En duktig kör med mindre lyckade solistinsatser, en amerikansk stjärna som sjunger Cornelis Vreeswijk, en trettonårig rappare och ett storband som vågar sticka ut hakan - onsdagskvällen bjöd på flera överraskningar.

Som ett alternativ till stadens traditionella körer finns Afro. Istället för klassiska körverk tar de sig an främst soul, gospel och reggae. Detta gör de dessutom riktigt bra med lika delar pondus och disciplin i låtar som latinogospeln He Reigns. Däremot saknar Afro, sånär som på den skicklige körledaren Peter Ekengren, begåvade solister av kvällen att döma. Soulman och Respect får en att rysa av helt fel anledningar och det blir inte bättre av att konsertljudet är i det närmaste erbarmligt med vassa toppar och alldeles för tunt mellanregister.

Kvällens gäst, LaGaylia Frazier, förmår sällan att beröra på djupet, men hon har en stor röst och hon är grymt professionell. Först ut för hennes del blir Aretha Franklins Think som följs av Burt Bacharachs I Say A Little Prayer For You i souljazzform och Stevie Wonders Signed, Sealed, Delivered som bandet tappar greppet om. De återupprättar dock hedern i någon mån med ett Jackson 5-medley. Bättre blir det då Frazier tillsammans med storbandet KLBB (som vid ett par andra tillfällen presenteras som Induss & Lagerberg Great Sweet Orchestra respektive Mats Holmquist Big Band) tar sig an On The Street Where You Live från My Fair Lady och Chaka Khans funkigt uppdaterade version av A Night in Tunisia.

Bandledare Holmquist visar också prov på det "stora stygga" han är känd för genom att överraska med Lyle Mays trixiga Overture to The Royal Mongolian Suma Foosball Festival. Samme Holmquists trettonårige son Jay kommer sedan in för att rappa och överraskar positivt med egna låtar som Fuel och The One. Normalt ryggar jag för sådant här då föräldrar sällan är särskilt objektiva när det gäller sina barn, men även om Jay förvisso just påbörjat sin resa, så vet han vad han håller på med. Extra kul blir hans avväpnande mellansnack där han med darrande röst berättar att han är "fett nervös" bara för att sedan få hela publiken att ryckas med i ännu en låt.

På samma sätt fortsätter kvällen sedan att växla mellan funkiga körer, storbandsjazz och en amerikansk sångerska som på bruten svenska framför Cornelis Vreeswijks Cecilia Lind. Allt är inte bra, men det är maffigt och på sina ställen också riktigt djärvt.
/Douglas Norström

 

Artist: Ainbusk Julkonsert

City: Uppsala (Sweden)

Place: Universitetsaulan

Date: 2005 12 14


(Only in Swedish)
Gotländska Ainbusk har lämnat ön för att turnera på fastlandet - eller utomlands som det själva uttrycker det. I ryggsäcken har de julskivan "I midvintertid" från vilken stora delar av kvällens repertoar också kommer.

Det blir en kväll fylld av något för alla. Inledande melodier som Jul, jul, strålande jul blandas med ståuppkomik, en översatt Sting-låt, en recitation av Viktor Rydbergs Tomten, eget material i rock- och balladtappning och slutligen ytterligare några klassiker i form av till svenska översatta melodier som Auld Lang Syne och Bachs Juloratorium. Mellan låtarna kivas frontfigurerna på ett väl inövat vis och för varje klädbyte ersätts den ena spektakulära scenklädseln mot en annan.

Någonstans på vägen börjar jag misstänka att de yviga rörelserna finns där för att dölja det faktum att kvartetten i mångt och mycket är en showgrupp på rymmen från en skolpjäs. Där ungefär ligger den artistiska nivån. Förvisso jublar stora delar av publiken entusiastiskt, men showen är periodvis förtvivlat jönsig och därtill förvirrad.

Gruppens repertoarsmässiga bredd skulle kunna vara berömvärd, men istället blir det i det här fallet en fråga om att i svart på vitt visa att de inte känner sina egna begränsningar. Å ena sidan slår sångerskorna knut på sig själva för att agera så sensuellt och sexigt det bara går, å andra sidan ska de vara helylle och julkortsidylliska. Motsvarande motsatspar präglar hela kvällen. Viljan att ge något till alla är lovvärd, men balansgången mellan att vara folklig och konstnärlig är svår och i det här fallet för svår. Att gruppens mesta stjärna, Josefin Nilsson, även syns och hörs mest är logiskt, men olyckligt då de övriga tre medlemmarna har avsevärt bättre röster. Spiken i kistan blir då samma Nilsson attackerar Stilla natt och sliter den i stycken.

Det som trots allt räddar konserten från botten är tre saker: Marie Nilsson-Linds bitvis underhållande ståuppkomik, Annelie Roswalls solosång och framförallt den eminente gitarristen och kapellmästaren Johan Norberg som oavsett musikaliskt sammanhang alltid lyser som den stjärna han är.
/Douglas Norström

 

Artist: The Refreshments, Geraint Watkins, Eva Eastwood

City: Uppsala (Sweden)

Place: Fyrishov

Date: 2005 12 21


(Only in Swedish)
En stor idrottshall är knappast rätt forum för The Refreshments, men framåt slutet av konserten får gruppen, som gästas av Eva Eastwood och Geraint Watkins, hela stället att gunga i takt till julmusik i rocktappning.

The Refreshments i våras gästade Uppsala lät det så hemskt att enbart de utländska gästartisterna räddade gruppen från en kraschlandning. Under onsdagskvällen är det ett helt annat band som står däruppe på scenen. Där trumslagaren Mats Forsberg förra gången spelade med en pålkrans finess, är han nu en lyhörd motor och frontfiguren Joakim Arnells låttexter klingar avsevärt mycket mer trovärdigt. Robin Olsson är dock fortfarande mer anonym än hans gitarrspel förtjänar, medan Micke Finells Clarence Clemons-liknande rocksax återigen ger en förklaring till varför saxofon och rockmusik separerade för ungefär ett par decennier sedan. Johan Blohm har däremot vuxit ytterligare och övertygar nu på piano och framförallt som sångare i lugna stycken som Blue Christmas och Pretty Paper. Till både Finells och Blohms försvar bör också sägas att de kvällen igenom får tampas med riktigt risigt ljud. Närmare bestämt låter pianot ibland som en cembalo och Finells sporadiskt trakterade kompgitarr är så vass att den konsekvent går att missta för en rasslande tamburin.

De lugnare partierna är dock, som sig bör i rock'n'roll-sammanhang, i minoritet och gruppen kan tveklöst trycka gasen i botten när de så vill, talande exempel blir Run Rudolph Run, I'm The Real Santa, The Billy Goat och Rock'n'roll X-mas. Under kvällen dyker även gäster upp i form av sångerskan Eva Eastwood (som också agerat förband) samt britten Geraint Watkins som effektivt höjer temperaturen här precis som han tidigare gjort med artister som Carl Perkins, Paul McCartney och Nick Lowe. Det är ingen helgjuten kväll och Fyrishovs baskethall ekar lite för ödsligt tom för att den rätta stämningen helt ska infinna sig, men trots detta håller gruppen fanan högt.
/Douglas Norström

 
Robert Gordon & Chris Spedding

Artist: Robert Gordon & Chris Spedding

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2006 01 27


(Only in Swedish)
Robert Gordons stämma är alltjämt kraftfull och Chris Speddings gitarr lyckas stundtals röra publiken till tårar, men repertoaren kunde gott varierats under fredagens spelning i Uppsala.

De båda huvudpersonerna sätter tonen för kvällen direkt i de första låtarna med hederlig - alternativt museal - rock'n'roll. I den mån det finns en motsättning adjektiven emellan så överlåter jag villigt denna diskussion åt skinnvästarna framför scenkanten, rockabilly-fansen och de prydligt kostymklädda människorna längs väggarna. Gemensamt för alla är att ingen lyckas hålla fötterna stilla och det är inget dåligt betyg. Mindre roligt är att den jämntjocka repertoaren bara gör ett fåtal avstickare för att sedan snabbt återvända till motorvägen där fartens tjusning står i direkt proportion till den påtagligt monotona utsikten. Accepterar man detta faktum så finns här dock få övriga invändningar.

Sångaren Robert Gordons djupa röst har färgats av åren, men det har skett utan att ett uns av kraften försvunnit. Kombinationen är fördelaktig. Kvällen rivstartar med Loverboy. Denna följs av den sorgsna Sea of Heartbreak och vänder därefter åter till fartmonster som Wild Wild Women, The Worryin' Kind och Drivin' Wheel. Turnékompet (bas/trummor) från Detroit vet sin plats och håller sig därför i skuggan uppe på scenen, men de förtjänar båda en stor eloge för det fenomenala driv de stöttar med.

Rent musikaliskt kommer höjdpunkterna då Gordon tar en paus och lämnar över scenen åt gitarristen Chris Spedding. Han inleder sitt set med ett vådligt klyschigt solonummer, men därefter följer Mary Lou (smakfullt kryddad med åttiotalspop och new wave), stenkrossrockande Motorbikin', klassikern Summertime Blues och framförallt Guitar Jamboree. Den sistnämnda är i sig inget att hänga i julgranen, men under låtens gång hyllar han alla de stora vapendragarna. Genom klassiska fraser fångar Spedding här, i en rasande takt, essensen av stjärnor som Chuck Berry, Hendrix, Pete Townshend, Clapton, Jeff Beck, Keith Richards, George Harrison och... ja, till slut tappar jag räkningen. Istället för att hänfalla åt publikfriande imitationer, blir det istället en fråga om värdeladdade hyllningar. Här om något visar Spedding varför han räknats som en av världens främsta gitarrister under många år och i flera genrer. Tyvärr återvänder konserten därefter till motorvägen och utsikten blir då åter utfyllnad på väg från punkt A till B.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 

Artist: Mikael Wiehe

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2006 02 08


(Only in Swedish)
Hårt sväng, stilla ballad och eldfängt politiskt väckelsemöte. Flera decennier in i karriären drar Mikael Wiehe fortfarande fulla hus och detta med all rätt.

Möjligen skulle man kunna klämma in en eller två till i konsertlokalen, men där går den absoluta gränsen. När Mikael Wiehe anländer till Uppsala, går Uppsala man ur huse för att möta honom. Publiken är dessutom blandad sett både till ålder, kläder och kön, så tveklöst är Wiehe fortfarande en vital röst i kampen för mänskligheten mot kapitalismen. Hans politiska åsikter kan man tycka vad man vill om, inte minst som en del är lovvärt och annat mer uttryck för en dröm. Däremot går det inte att förringa Wiehes kompromisslösa mod. År ut och decennium in så finns han där på barrikaderna, redo att ta strid mot etablissemanget.

Under den två timmar långa konserten växlar Wiehe ständigt mellan rollen som föreläsare och musikartist. Ömsom pratar han, ömsom sjunger han, men allt berör. I Wiehes fall utgör fotfolket det vita och de med pengar och makt det svarta, däremellan finns inga gråzoner. Det är att göra det enkelt för sig, men retoriskt sett är det en klok väg att vandra för den som vill nå fram med sitt budskap. Och det gör han. Större delen av publiken kan texterna rad för rad och förvisso är det väl också så att världen skulle vara en bättre plats om det här de facto fanns mer godhet än feghet, korruption och moralisk vederstygglighet?

Kvällen bjuder främst på material från senaste skivan Främmande land. Trots att Wiehe blott hunnit till det femte turnéstoppet (av sammanlagt fyrtio de kommande två månaderna), sitter text och musik redan som gjutna. Vid sin sida har han trumslagaren Måns Block (från Timbuktus kompband Damn!) och keyboardisten Christer Karlsson. Tillsammans utgör de en kusligt tajt trio som rör sig obehindrat från det pompöst kraftfulla till det varsamt viskande. Den funkiga Andra tider nu inleder och svenskt näringsliv, med Percy Barnevik i spetsen, blir kapade vid fotknölarna. Denna följs av den alltjämt aktuella Vem kan man lita på? där Thomas Bodström får sig en känga för att Sverige tillåtit en främmande makt komma in i vårt land och kidnappa folk med statens bifall.

Därefter följer Det vackra ovanpå ett gammalt Dr. Alban-beat, Stjärnan (om att åldras), ett utomordentligt rörande minnestal till bortgångne vännen Björn Afzelius, Just i den här sekunden (om terror), den dystra Flickan och kråkan, balladen En sång till modet och den för kvällen okaraktäristiskt optimistiska Nu blir det bättre. Under de för Uppsala obligatoriska extranumren anländer det starka titelspåret från nya skivan och en timme kort om midnatt avslutas onsdagen med Titanic.
/Douglas Norström

 

Artist: Trio X och bröderna Agnas

City: Uppsala (Sweden)

Place: Alfvénsalen

Date: 2006 02 09


(Only in Swedish)
Bedrövligt ljud i en likaledes beklämmande konsertlokal, men den musik som framförs då bröderna Agnas delar scen med Trio X är stundtals av världsklass.

Alfvénsalen är för god akustik vad folkrace är för ett glasmästeri. Dessvärre är detta också svårt att bortse från då musikaliskt innehåll påverkas av det rent kroppsliga rum det presenteras i. Som konsertupplevelse blir torsdagskvällen inte heller någon direkt fröjd för de övriga sinnena - lokalen är stor, fyrkantig och sterilt urtrist. Lyckligtvis är musikerna som spelar i den förklädda gymnastiksalen så säkra att de förmår parera åtminstone de märkliga ekon och envetet kvardröjande bastoner som ständigt hotar att rasera helhetsintrycket.

Genom att skala bort all elförstärkning och spela helt akustiskt lyckas sextetten bättre än många tidigare offer på lokalens altare. Lägg sedan till det faktum att både Trio X och bröderna Agnas är exceptionella på sina respektive instrument. Om det enbart gällt musiken och trumpetaren Urban Agnas första solo hade detta kammat hem full pott. I likhet med Roy Hargroves flygelhornspel och en del saker av Terence Blanchard, är Urbans insatser på den inledande postboppiga bluesen definitionen av begreppet "världsklass". Där svävar evighetslånga, hundraprocentigt rena toner fyllda med själ elegant ovanpå det effektiva kompet och de övriga brödernas unisont halsbrytande åkningarna.

På det följer ett lyckat experiment i treklanger av brodern Joakim Agnas som bjuder på ett fantastiskt solo på flygelhorn. I Back On Double Track blir penseldragen yvigare och sextettens souliga jazz ges ett extra djup av pianisten Lennart Simonssons fräckt nyanserade detaljarbete. På trumslagaren Joakim Ekbergs ballad Joel återvänder Urban för ännu ett briljant solo och sedan blir det saxofonisten Tomas Agnas tur. Trots att man vid det här laget är smått avtrubbad av de båda andra brödernas solistinsatser, lyckas även han få en att tappa hakan i ett välskrivet original med påtagligt filmiska drag (någon smyger - denne blir upptäckt - vild flykt följer).

Därefter presenteras en rad melodier av varierande kvalitet, där Sound The Trumpet tillför föga och den måleriska Landscape ger desto mer. Trio X lider fortfarande av en air av överdriven kontroll och det hörs flera gånger att sextetten i själva verket består av två separata entiteter som fogats samman, men de är förbålt skickliga. Något de inte minst visar i basisten Per V. Johanssons mästerliga extranummer Phrygian Groove And Fanfare.
/Douglas Norström (douglaz.com)

 
Planet Waves (Kirk Lightsey, m fl)

Artist: Planet Waves (Kirk Lightsey, m fl)

City: Uppsala (Sweden)

Place: Katalin

Date: 2006 02 15


(Only in Swedish)
Med tre toppnamn och komp av godkänd kaliber hade man förväntat sig en viss kvalitetsnivå, men icke. Något går väldigt galet då Kirk Lightsey gästar Uppsala tillsammans med en knappt närvarande kvartett.

Matchen är över innan den hunnit börja. Kirk Lightsey har i flera årtionden funnits med som en anonym, men relevant del av musikhistorien. Han har tillbringat två år som huspianist hos det förut extremt framgångsrika skivbolaget Motown. Han har spelat med så vitt skilda storheter som Chet Baker, Four Tops och Dexter Gordon. Han är ett proffs ut i fingerspetsarna. Det är inte det övriga bandet. Tvärtom skulle Lightsey klarat sig mycket bättre helt på egen hand.

Problemen är flera - det allvarligaste är att samtliga bandmedlemmar drar åt olika håll och att kompet förefaller ha fått en annan låtlista än de övriga. Basisten Lennart Ginman har rönt uppmärksamhet som basist åt bland andra Cæcilie Norby, men den här kvällen blir det bara fel. Göteborgstrumslagaren Conny Sjökvist trumfar genom att konsekvent undvika samma tempo som de andra. Det smäller och dundrar, det tassas och klubbas, men det är som att han spelar på ekot av musiken snarare än det man faktiskt hör och detta dessutom helt utan finess. Kombinationen är förödande.

Jag har tidigare skrivit att veteranen Bernt Rosengren troligen skulle kunna göra ett fullt godkänt solo även i sömnen. Det var spekulation, men här bevisar han att så nog faktiskt är fallet. Blind för Lightseys många försök att påkalla hans uppmärksamhet och totalt döv för trumslagarens irrande mellansnack, står han mest och stirrar ut över huvudena på den knappt 40 personer klena publiken. När han väl spelar är det mer rutin än passion man hör, men han ruskar liv i sig vid tre tillfällen och just där och då svänger det ordentligt. Repertoarsmässigt är det bebop för hela slanten, men det är blott Lightseys effektfullt nervösa kärleksballad Habiba och Wayne Shorters Infant Eyes, med fokus på saxofonisten Jonas Kullhammar, som träffar någorlunda rätt.

Lightsey försöker, trots oddsen, träget hålla någon slags låga vid liv genom att helt ty sig till samme Kullhammar. Detta är något han absolut inte kan förebrås för med tanke på att denne är en fenomenal saxofonist och dessutom är han den ende utöver Lightsey som verkar vara vid medvetande. Kullhammar svarar med flera briljanta, om än överdrivet långa solon, men vare sig han eller Lightsey förmår på egen hand rädda skutan vars kapten aldrig ens dök upp.
/Douglas Norström

 
Toto

Artist: Toto

City: Stockholm (Sweden)

Place: Hovet

Date: 2006 03 03


(Only in Swedish)
Inget är lämnat åt slumpen då Toto gästar Sverige och fredagens spelning blir därför onödigt trygg, men medlemmarna är exceptionella musiker och låtarna från förr håller fortfarande.

Medlemmarna i Toto fick ta mycket stryk av sin omgivning då de debuterade i slutet av sjuttiotalet. Nästan alla i bandet var söner till eliten inom musikindustrin och det låg därför nära till hands att avfärda dem som talanglösa brats som levde gott på sina fäders meriter. De som sade så hade dock fel. Till att börja med hade bandet uppstigit ur askan efter multimiljonsäljande gruppen Silk Degrees. På den självbetitlade debuten Toto ('78) märktes superhiten Hold The Line och därefter följde en rad guld- och platinasäljande album med Toto IV ('82) som kronan på verket.

Fredagens konsert bjuder på material hela vägen från begynnelsen fram till purfärska skivan Falling In Between från i år och Hovets läktare är fyllda upp till taknocken. Publiken är föga förvånande mestadels i 35-årsåldern. Den kvinnliga delen dånar förutsägbart över gruppens smäktande ballader, medan den manliga delen går i gång på Totos luftgitarrsvänliga tyngdlyftarförsök. Man får också en känsla av att en stor procentandel i lokalen lever i villfarelsen att Smokie är hårdrock. Genom handuppräkning bekräftas, som svar på en direkt fråga från Steve Lukather, att hälften av alla biljettköpare själva är musiker.

Den blandade repertoaren till trots röner det äldre materialet den vildaste responsen från publiken; hitar som Rosanna, Hold The Line, Make Believe, Pamela och I Won't Hold You Back får hela Hovet att dansa. Förutom dessa givna inslag märks även mindre kända låtar som Endless (Isolation, '84), I'll Be Over You (Fahrenheit, '86) och Home Of The Brave (The Seventh One, '88). Därutöver blir det främst nytt material och bandet har uppenbarligen insett vilken målgrupp som numera köper deras skivor. Smetiga västkustballader staplas på varandra och de är därtill ofta tämligen taffligt skrivna.

Ett välkommet tillskott i bandet är keyboardisten Greg Phillinganes, som med flera tusen inspelningar bakom sig är att betrakta som studiovärldens Yoda. Originalsångaren Bobby Kimball, som återvände till hägnet för några år sedan, lyckas däremot sämre och mellan det att han missar toner och glömmer textrader blir det inte så mycket kvar. Trumslagaren Simon Phillips är å sin sida ett kompetent, men småtrist substitut för Jeff Porcaro. Basisten Mike Porcaro är slutligen inte heller han någon källa till lycka med sitt anemiskt avskalade basspel, men han är åtminstone taktfast. Kvar blir då gitarrstjärnan Steve Lukather som till skillnad från de övriga vuxit med åren - inte minst som sångare - och därmed får bära det tyngsta lasset.

Mest uppskattat blir extranumret Africa, mest saknad är Georgy Porgy och mest överraskande är Phillinganes insmugna version av Wayne Shorters Footprints.
/Douglas Norström

 

 
 
 

Want to be kept in the loop?

 

Syndicate Douglaz

Douglaz.com reviews are available in RSS format, to syndicate/subscribe to the review feeds you need a RSS reader. If you don't have one you can probably find one here.